Som rubriken säger, sanningen svider. Det gör den och speciellt för mig. Jag har aldrig velat se sanningen och vad som har hänt med mig, min kropp. Vad jag har gått igenom.

 

För nu under en rätt lång tid, eller någon månad, har jag haft världens krav på mig själv om hur jag ska se ut kropps- och utseendemässigt. Jag vet att det inte är bra alls. Speciellt om man har övetränat och gått på svält vissa dagar och inte ätit något alls på en hel dag förutom middag. Ja, man förstör sin kropp vilket jag har gjort. Min mens är borta för jag har gjort det här mot mig själv och vissa dagar har jag varit yr osv för jag inte har fått i mig rätt mängd energi jag har behövt för dagen. Det här är nog det värsta som hänt mig. 

 

Allt det här med mina "ätstörningar" började i somras, rätt sent.

Jag kunde börja dagen med att väga mig för att sedan springa en två kilometers runda, som jag gjorde dagligen morgon och kväll. Vägde mig gjorde jag också på kvällen. Och varför jag började göra det här var för att jag skulle kunna äta samma mängd mat och onyttigt som jag kunde innan, då jag vägde upp till 60 kilo.

Så träningen började jag med i somras och åt ständigt och mycket som jag gjorde innan all träning kom in i bilden. Sen, någon månad senare började jag trappa ner på maten och äta mindre än vad jag gjorde vilket pågick i kanske en månad. Men jag åt fortfarande lite frukost, lunch och middag. Sen började det här med träning och kost leda till att jag för några veckor sedan, kunde utesluta frukost och lunch helt. Vissa dagar kanske jag åt en frukt till lunch och sen var det bara att vänta till middag för att äta igen. Och då var det inte mycket jag åt kan jag säga. 

 

Jag vet att det inte låter bra. Men varför jag vart så fixerad över min kropp och vikt var inte bara pågrund av att jag ville se smal och väga mindre. Jag fick också en månad av ren helvete första månaden i skolan. Varje dag, vart jag kränkt, utfryst och allmänt retad över småsaker av personer. Allt det gjorde att jag blev deprimerad och började tänka mer på hur jag såg ut, vägde och vad jag åt. Jag såg mat som något farligt, att det var farligt att exempelvis äta en banan till frukost med ett glass vatten eller något. Det var inget jag åt tillslut som jag kunde ha gjort innan. Jag åt inte heller något lunch, dels i skolan. Det gjorde jag för jag var rädd att jag inte skulle ha någon att sitta med eller att jag skulle bli kränkt osv om jag satt med dessa personer. Så istället satt jag uppe i högstadiet och kanske åt en frukt för att jag skulle få något i mig tills jag kom hem eller till middagen. Men det slutade ju också allt eftersom. För i slutet åt jag ingenting alls på dagarna förutom en liten middag. Jag hade också slutat med träningen för jag inte hade någon ork. 

 

Och det här slutade med att min lärare ringde mamma och pratade med henne som sedan pratade med mig. Det fick mig att tänka om och hur jag såg ut, vad jag åt och hur mycket tid jag slösade bort till saker som jag kunde ha gjort istället. Så jag började äta frukost, lunch och middag igen som vanligt, men i små portioner. Det gjorde att jag blev lite bättre med tiden, jag var gladare och det var för jag började äta igen men också för att jag uteslöt dessa personer som fick mig deprimerad. För varför ska jag vara med någon som gör mig deprimerad när jag kan vara med alla andra underbara killar och tjejer som förgyller mina dagar, gör mig glad? 

 

Så nu, idag, mår jag bättre. Jag äter nyttigt men kan unna mig med något onyttigt på helgerna och det kan sluta med väldigt mycket onyttigt haha. Igår åt jag en hel chipspåse och bubs dödskallar och nästan en hel chokladkaka och riktig mat efter det. Och vet ni varför jag åt allt detta? Jo för jag var vrålhungrig. Jag hade ätit tacos innan, men då åt jag lite för att kunna äta onyttigt efter. Men ofc åt jag en hel, djup, skål med köttfärs och kvarg tillsammans med lite tacochips för jag var så hungrig. Jag skämtar inte nu. Men det bästa av allt är att jag inte kände mig dum som åt sådär mycket, för jag var även hungrig och kände mig inte alls svullen efter all den mat. Och det kanske är för att jag har vänt mig vid att äta igen, men också för att min kropp behöver så mycket mat. 

Men jag pratade dessutom med vänner igår genom telefonen och frågade om jag ska sätta upp ett mål där jag ska utesluta vågen helt och bara fokusera på att jag tränar och äter rätt, men också hur jag och min mage mår efter varje måltid. Och vet ni, det ska jag fan göra. Från och med idag ska jag börja min väg mot mitt mål, för vågen har förstört min hälsa kring mat och utseende. Men om du går igenom det här eller känner igen dig. Sluta, för jag vet att du kommer må så mycket bättre om du utesluter vågen och bara känner efter själv hur du mår. För vågen är inget att lita på, och jag tror man kommer må så mycket bättre om man inte väger sig.